Det var ett bra tag sedan jag sist skrev något här, och anledningen till det var min underbara Charlie som hastigt fick bli inlagd på Ultuna pga sin eskalerande ryggvärk. I två veckor hade jag gråten i halsen, fällt många tårar och ständigt med en klump i mage och hjärta i väntan på uppdateringar från sjukhuset. De senaste veckorna har varit så psykiskt jobbiga och påfrestande så jag ska hålla mig kortfattad för att inte låta mitt huvuds tankegångar dra åt fel håll.
För 3 veckor sedan blev Charlie som sagt inlagd på Ultuna. Ingen veterinär visste vad värken kunde bero på, men var säkra på att det inte var från hans Spondylos-område längst ner på ryggen. Den fruktansvärda värken sitter i nacken, han hukade med huvudet, skrek och blundade hårt när någon passerade hastigt eller kom för nära, gick med ryggen kutad som en dromedar, hade svårt/kunde inte resa sig och kunde bara ta ett par steg i taget innan han bestämde sig för att sitta som fastklistrad vid en vägg.
Efter 1 ½ vecka under metadonliknande preparat mot smärtan och 3 omgångar av olika röntgentyper konstaterade neurologen att Charlie inte har diskbråck eller en tumör. Det som orsakar smärtan på Charlie är 2 st missbildade halskotor som trycker lätt mot hans ryggmärg. Ingen vet hur eller varför de ser ut så och har aldrig sett något liknande så de har skickat vidare hans bilder till Tyskland.
När vi hälsade på min fantastiska Charlie på sjukhuset såg det ut såhär. Sååå lycklig att träffa matte så smärtan inte spelade någon roll längre :’)
Charlie, min skugga som alltid följer mig vart jag än går. Han är en enorm del av mitt hjärta Så är det bara. Utan honom känner jag mig tom, som om någon slitit ut en vital del av mig som människa. Det går nog inte riktigt att beskriva tomheten så att andra förstår om man inte upplevt samma situation eller liknande själv. Bilderna nedan är från samma dag när vi hälsade på honom på sjukhuset. Han är den hunden som alltid lyckas göra mig glad igen oavsett hur ledsen jag är. Han är min ängel. Så fruktansvärt snäll genom varenda lilla cell i hans kropp, alltid positiv och helt fantastisk.
Nu är Charlie utskriven och går på muskelavslappnande medicin i två veckor innan återbesök. Jag märker inte av en procent av smärta i honom, och han är en sån hund som verkligen visar om han har ont. Han är precis så pigg och glad som innan allt detta inträffade.
Jag vill inte tänka för mycket på hur länge detta kommer att hålla eller vad man kan/inte kan göra med honom i framtiden och är fullt medveten om att den är oviss, utan jag väljer istället att leva i nuet och vara fruktansvärt tacksam för varje dag jag har med min fantastiskt underbara Charlie.
Andas in… Och andas ut…
Vi har precis upplevt en till dag tillsammans
Åh, lilla Charlie <3
Jag förstår precis din känsla, Ludde har också hamnat akut på sjukhus vid två tillfällen, men han har inte behövt stanna så länge utan 3 dagar bara. Men det räcker gott och väl för att man ska uppleva smärtan över att lämna sin hund och inte veta vad som händer...
Skönt att han är hemma nu och att allt förhoppningsvis gått bra! Ni ser så glada ut på bilderna så jag får tårar i ögonen... 🙂
Kram på er! <3
Hej, jag beklagar verkligen Charlies smärta. Jag håller alla tummar för att han kommer bli frisk! Vet inte hur det känns att ha en sjuk hund men kan bara tänka mig!
*krya på dig Charlie*