Nu har jag äntligen hunnit att sätta mig och ladda upp mina och Magics lopp från träningstävlingen i agility som kickstartade tävlingssäsongen för ett par veckor sedan.
Och hur gick det efter en hel vinter utan någon som helst hinderträning? Svaret är: käpprätt åt helvete resultatmässigt, men känslan var fantastisk! 😀
Magic var så pigg, alert, fokuserad och mycket snabbare än på debuten. Självklart visste jag att vi inte skulle sopa banan med några med min sämre än amatörmässiga handling som allt för ofta gjorde pannkaka av allt. Men vi har otroligt kul, utvecklas varje pass, går kurser tillsammans(just nu en dubbelbox-kurs), jag läser på och vi kan äntligen träna igen nu när hindrerna står ute. Det är bara så underbart roligt att träna och tävla agility! Det här är våran ”kravlösa” sport där jag slappnar av på tävlingen, lever för stunden och tar in allt så mycket bättre än i de andra sporterna just för att jag saknar prestationsångesten här. Självklart har jag mål att plocka pinnar och titlar men vi båda är upptäcker, fascineras och lär oss tillsammans och det är bara så himla himla SKÖNT att få vara total nybörjare och bara slukas i en sport igen!
Den här känslan vill jag sååå gärna lära mig att applicera på freestylen och lydnaden en vacker dag också 
Vad vi bland annat behöver träna vidare på:
- min handling som förstör allting för Magic. I agilityklassen så går t ex Magic helt rätt in i slalomet när jag säger ”weave”(agilityslalom-kommando) men sen blir jag dum i huvudet och säger ”slalom”(freestyle-kommando) vilket såklart får honom att lämna slalomet. Ett annat exempel är tunneln som han springer genom två grr under samma lopp i agilityloppet. Första gången gör jag framförbyte efter tunneln och leder honom helt rätt. Andra vändan genom samma tunnel gör jag av någon ogrundad anledning inte ett framförbyte efter vilket gör att allting bara gick utför 😳 Great dog! Shame about the handler…
- Magics hindersökande. Han springer i full fart mot ett hopp för att tvärt ”aussievända” och rundar hoppet istället och driver fram i full fart. Antagligen mitt fel också på någon nivå 😛 Men det är bara att träna vidare på, detta är ett lyxproblem 🙂
Extra pluss i kanten får han för attityden, superstabila starter, den ökade farten jämfört med debuten och att inte riva ett enda hinder! Grejar vi handlingen bättre och hindersökandet så borde hopploppen gå som en dans 😉
Svarar här också på kommentaren för säkerhets skull! 🙂
SV: Tack! Det är Ben L’Oncle Soul! 🙂