Nerver

Träningen inför mässan går faktiskt ganska bra just nu. Han är taggad till tårna och ger allt under träningarna. Men det är ju såklart helt andra förhållanden på mässan som jag inte har kontroll över. Jag ska inte sätta några förväntningar eller mål alls faktiskt på Magic, utan snarare på mig själv. Jag måste verkligen träna på att kunna kontrollera mina nerver i mässmiljöer för att bli en så bra förare som möjligt till min signalkänsliga lilla blå. Han läser av varenda lilla förändring i mig både till det bättre och det sämre. Är jag nervös och stirrig blir han det också.

Det har blivit bättre. På agilitytävling är jag just nu endast taggad och glad(nu har jag bara tävlat en gång men ändå). Lydnadstävlingar har blivit himla mycket bättre, har helt enkelt slutat bry mig om andra runt om men fortfarande så finns den där, den där jäkla prestationsångesten. Freestylen har blivit nästan helt bra nu, i alla fall i mindre klubbmiljöer utomhus. Bäst är det när jag har fler än en hund med mig, då ”hinner jag liksom inte att vara nervös” om ni förstår vad jag menar. Men med mässtävlingar känns det fortfarande som någon greppar tag om mina inälvor, vrider om de 10 varv och vänder de sedan ut och in. Jag blir kallsvettig, ihjälstressad, distanserad och stirrig. Men inte om det handlar om uppvisningar(publiken spelar ingen roll, ju fler desto roligare). Utan just prestationsångesten i större freestyletävlingar. Som nästa vecka 😯

Det är ju självklart inte så jag vill må. Jag är en otroligt måldriven människa. Finns det inget mål inom t ex någon sport jag utöver då hamnar den direkt på is. Jag finner helt enkelt ingen glädje eller syfte i att lära mig mer och utöva den annars. Man utvecklas, blir bättre, anmäler sig, tävlar, tränar mer, kvalar och tränar ännu mer för att nå sina mål. Allt detta för att få chansen att kunna tävla på de större planerna med den större publiken, men det är samtidigt i de situationerna jag mår som sämst och alltid frågar mig själv varenda år ”Varför jag utsätter mig själv för det här???” när jag glatt kan sitta på läktaren och heja på alla andra otroliga ekipage. Detta händer samtidigt i min hjärna som jag ser klockan som tickar ner till tävlingsdagen, PM:et som trillar in i brevlådan, rekvisitan som byggs, kläderna som väljs och hunden som inte tajmar eller förstår vad jag vill alls längre.

Jo det är för känslan efteråt, precis när vi sprungit ur ”den stora planen” och en enorm känsla av lycka, välbehag och samhörighet mellan mig och min fyrbenta bästis bredvid mig sköljs över oss. Då spelar det ingen roll alls vilken placering vi har, vad folk har tyckt om vårt program eller hur många år nervositeten innan vi klev in på plan drog av mitt liv. Det spelar ingen roll, vi har klarat det.

Men för att kunna uppnå den känslan och känna den stoltheten, måste jag helt ändra mitt perspektiv på förväntningar bort från Magic helt och hållet och mot mig själv istället. Jag MÅSTE ändra mitt tänk för att må bättre, eftersom jag är mig egen absolut värsta fiende i allt det här. Det finns INGEN som ger mig mer skit än mig själv.

Mitt mål är att istället för ett spyfärdigt illamående fyllt med rädsla tänka ”jävlar anamma nu kör vi!”. Jag vill känna en frihet i form av ett pirr av lycka och förväntan inför det roliga med att bara tävla med sin hund likvärdigt med det från agilitytävlingen under hösten.

Vägen dit blir jäkligt krokig och lång men vill man så kan man!

”Our life won’t get easier, the only way to deal with it is to get stronger.”

2 kommentarer på “Nerver”

  1. jag känner exakt likadant som du skriver! hahah vi förstår varann. Det har varit mitt mål sen jag var 12 år att få stå å tävla freestyle på stora scenen på hundmässan. Nu ska jag få göra det och det är med skräckblandad förtjusning.

    Jag har ett tips till en bra blogg där det skrivs varje dag om tävlingspsykologi! kommer inte ihåg länken, men finns från min hemsida/inlägg.

    Ses på lördag =)

  2. Jag känner igen mig helt i det du skriver! Jag mår hemskt när jag ska in på plan och tävla. Och vad signalerar man till sin hund då egentligen? Inte dom bästa förutsättningarna för att göra ett bra jobb 😉

Lämna ett svar till Ewa & Qaxi Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *