Mardröm

Mardrömsmorgon. Vaknade i måndags efter en timmes sömn fem på morgonen av att något föll på golvet bredvid min säng. Det visade sig inte vara något utan rättare sagt någon.

Jag reser mig hastigt upp och ser Charlie som har fallit på sidan och krampar epileptiskt framför mina ögon. Ungefär samtidigt som jag kastar mig på golvet mot honom känner jag att golvet blir blött och att det luktar fruktansvärt. Det är Charlie som kissar och bajsar på sig samtidigt som kroppen ihållande rycker och krampar. Jag vet inte hur men han har även en filt i munnen som han måste ha plockat nervöst halvsekunden mellan fallet och krampandet. Filten satt som berg i hans mun under krampandet och jag tog i alla mina krafter för att få ut den.

Efter några minuter av panik och familjemedlemmar som skriker ”Charlie dör!” avtar kramperna och han börjar andas väldigt långsamt och tungt. Han är vid medvetande igen, men blicken är helt blank och känslolös. Han ligger så ungefär en minut innan han plötsligt reser sig upp och stressat börjar gå runt i rummet. Charlie gick in i möbler, reagerade inte på ljud, visste inte vart han var, vem han var och kände absolut inte igen oss längre. Han skällde KONSTANT och på ALLT. Vi ringde Ultuna som sa att vi måste vara extremt försiktiga eftersom hundar ”tappar bort sig själva” efter ett krampanfall. De vet inte vad som hänt, vem de är, vilka vi är, sinnena blir nedsatta osv. Och att vi ska avvakta tills han ”hittar sig själv igen” innan vi åker in eftersom det inte gick att gå in till honom. Så fort han såg någon av oss morrade han.

Under de kommande 4 timmarna efter krampanfallet avvaktade vi, jag grät hysteriskt floder medan jag lyssnade på en del av mitt hjärta i rummet bredvid som inte slutade skälla. Så fruktansvärt läskigt. Det fanns ingen endaste gnista av Charlie i honom under de timmarna. Inte ens en viftning med svansen. Det var som att se en vildhund inomhus för första gången. Charlie är en hund som ALDRIG skäller eller ens gnäller. Han gör det bara inte om man inte ber honom. Och under den morgonen skällde och skällde och skällde han.

Tillslut blev det tyst ett par minuter. Och skällandet som kom tillbaka hade förändrats från varnande/allmän till en ljusare ton mer likt ängslighet och att vara överstressad/uppjagad. Då visste jag att Charlie var tillbaka igen. Visst hade jag rätt, när jag stack in huvudet på glänt så möttes jag av en mycket mycket stressad hund men med frenetiskt viftande svans. Godiset som han blankt sket i när jag tidigare försökte locka på honom utan reaktion började han snurra och sitta fint för. När jag släppte ut honom från rummet så följde han mig bokstavligen som en svans och vägrade att lämna min sida. Vi begav oss så fort som möjligt ut och körde mot Ultuna.

Väl där fick vi komma in direkt. Hos vetten var Charlie helt normal, sig själv, lugn och glad igen <3 Veterinären hittade inga yttre konstigheter utan ansåg att han är i utmärkt skick och kondition. Han fick lämna en hel uppsjö med blodprover som alla idag visade sig vara perfekta. Skönt att proverna inte visade något, men samtidigt vill man veta varför han får anfallen?!? Får bli mer utvärdering…

Det existerar inga gladare, renare, vackrare och snällare själar än min Charlie. Så är det bara. Att leva och umgås med honom är som att andas. Det har förmodligen inte märkts här i bloggen men Charlie delar än sån närhet med mig som ingen av de otroligt högt älskade och uppskattade andra hundarna kan komma i närheten av. Vi delar en speciell blick med varandra. När han t ex hoppar upp i min säng medan jag sitter och läser/tittar på tv/datorn osv, går han långsamt fram till mig, lutar försiktigt hela sin kroppsvikt mot mina axlar, lägger en tass i hand och stirrar vad det känns som in i min själ. Nästan som om vi kände varandra tidigare i ett annat liv. Det låter säkert helt sjukt konstigt och knäppt för er. Men så känns det bara. Och den speciella kontakten, på den nivån delar jag inte med någon annan. Hund eller människa.

En sån här mardrömsmorgon önskar jag ingen, varken två- eller fyrbent. Det känns så jävla orättvist att så genomsnälla änglar som Charlie ska få uppleva det här. Först ryggen och nu detta! Varför? Varför just min Charlie?

Mitt allt

 

 

9 kommentarer på “Mardröm”

  1. Min Border Collie-tik, Roya, har också haft sådana anfall. Riktigt läskigt, och när hon hade haft 2 stycken inom loppet utav en vecka så åkte jag in till veterinären med henne och dom konstaterade att hon har en tumör i huvudet som trycker emot nerver och som gör att det blir som epileptiska anfall.
    I och med att hon är 10år (då 9år) så tyckte inte veterinären att det är värt att operera då risken finns att det kan gå snett och Roya aldrig mer blir sig lik igen.

    Det är riktigt hemskt när något sånt här händer ens allra finaste vän. Jag önskar och håller tummarna för att din Charlie slipper fler anfall!

  2. Men fy! 🙁 Tårarna komemr bara av att läsa, vill inte ens försöka förstå hur det är att uppleva nåt sånt. Att inte känna igen si n hund, att se dem bli något annat… Fy, stackars dig och stackars Charlie.

    Men det där med ett speciellt band, det förstår jag till fullo <3

    Hoppas allt går bra nu och att varken du och Charlie aldrig behöver uppleva något sådant igen! KRAM

  3. Nej men gud, detta var ju helt fruktansvärt. Gud vad hemskt, vill inte ens tänka mig in i situationen. Beklagar verkligen och hoppas innerligt att det inte kommer hända igen.

    Vad fint skrivet om din och Charlies kontakt, lät väldigt vackert.
    Stor kram till er båda!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *