Det hände igen

Varför ska det alltid hända på natten/morgonen? Man vågar snart inte sova längre, kommer bara att ligga som en paranoid galning och stirra på honom hela nätterna. Det som inte får hända har hänt igen.

Igår fick Charlie ännu ett anfall.

De senaste två veckorna har Charlies rygg varit sämre, tänkte att det kanske hade samband med vädret. Samtidigt natten innan anfallet så tänkte jag faktiskt med en klump i magen ”shit det var exakt såhär han mådde innan förra anfallet. Tänk om det händer igen?”. Och det gjorde det såklart.

Hela veckan har jag förutom att avsluta freestylekurserna, råpluggat till slutproven i matte så jag kan fortsätta med universitetsstudier. Att skriva avgörande matteprov var bara att glömma. Igår vaknade jag ca 6 på morgonen, åt frukost osv och precis när när jag skulle greppa Iphonen och väskan för att åka och skriva ett viktigt prov hör jag min mamma som ropar att det händer igen. Jag springer till köket och ser Charlie som krampar kraftigt och har ännu en gång kissat, bajsat och spytt ner sig mitt i allt. Krampen varar ca 1-1½ minut, sen avtar den och Charlie får tillbaka medvetandet och ligger stilla i vilande ställning, precis lika förvirrad som sist. Skillnaden denna gång är att han föll ihop och krampade i köket där vi har en barngrind istället för dörr utifall att vi lagar mat eller har gäster som inte vill ha 4 proffstiggare dreglande vid matbordet.

När Charlie reser sig är han som sagt lika förvirrad och ”borta” som vanligt, men jag bestämmer mig för att sitta vid andra sidan grinden(inte på samma sida som honom) och finnas där för honom. Kanske det skulle hjälpa honom att hitta sig själv snabbare igen? Han går ganska direkt fram och krockar i grinden med huvudet. Jag låter honom få lukta på min hand lite genom grinden och han fortsätter att vara lugn, samma sak när Max går fram för att kolla av vad som hände. Jag såg dock fortfarande att det inte var ”min Charlie” i honom ännu och lät honom vara, medan jag fortfarande satt där med handen mot grinden som han många gånger kom och luktade på utan att visa tecken på hot. Sen satte såklart precis som sist hans galna skällande igång. Han skällde som en galning och hoppade mot grinden med hela sin kraft(dock inte aggressivt, snarare som ihjäl-stressad hund i hundpensionat som desperat vill komma ut),  men jag spjärnade emot och försökte lugna honom med rösten eftersom jag inte visste till 100% vad han ville + att alla andra hundar var med som förgäves försökte trösta mig. Istället för 2 timmar av skällande och krockande i möbler nonstop som sist så avtog det redan efter 10-15 minuter efter att jag har försökt att lugna honom. Han satte sig i ett hörn av köket helt tyst och lugn ca 10 min och sen kom han tillbaka till grinden, tittade på mig, luktade på min hundtränarväska med Frolic i och tittade sedan upp på mig med vädjan igen. Då visste jag att min Charlie var tillbaka igen.

Vi åkte återigen direkt in till Ultuna och veterinäreren hittade återigen inga synliga fel på honom. Han slutade sin medicinering av infektionen han hade i kroppen för ett par veckor sedan och skulle göra uppföljningsprover och möta ortopeden ironi ironi dagen innan anfallet hände(besöket blev ombokat av Ultuna tills nästa vecka). Så vi passade på att göra urin- och blodprover igen för att kolla av om infektionen försvunnit sedan medicinen tagit slut.

Veterinären ringde och sa att Charlie fortfarande har för hög sänka. Sist vi kollade av låg den på 20, nu efter färdig medicinering ligger den på 18 och SKA ligga under 5. Han har också fortfarande protein i urinen och veterinärerna förstår fortfarade ingenting om vad allt beror på??? Nu ska han få en till omgång antibiotika 3ggr/dag och ha återbesök nästa vecka… Blir ju helt tokig snart och vet inte vart man ska ta vägen längre 🙁

Det riktigt konstiga är ju att Charlie har haft ryggbesvär från 2 veckor sedan(när medicinen precis tog slut) fram tills anfallet. Direkt efter anfallet och nu är han som återställd utan något ont alls och rör sig helt som vanligt igen?!?!?! Man kan ju tycka att han ska vara ännu mer öm efter anfall och all hyperaktiv spänd stress igår. Självklart att chocken sätter honom i ett tillstånd där han stressar för mycket för att ha ont. Men nu har det nästan gått 2 dagar utan ont. Vad är det som händer?

Vad händer i dig min älskade skugga?

Allt detta den senaste tiden har försatt mig i något slags nollställning där inget spelar någon roll längre. Så fort det känns som att man tar ett litet minsta steg framåt så slås man med full kraft in i tegelväggen igen. Varje skall från Charlie efter anfallet var som att få en rak smäll i ansiktet. Inte från Charlie. Honom skulle jag aldrig kunna hysa agg eller ilska emot. Men från livet. Och jag bröt ihop. Det var som att livet ville påminna mig om att alltid vara realistisk och inte våga sikta, drömma eller hoppas på en bättre morgondag. Lite som att livet ville säga ”vem försöker du lura?”.

5 kommentarer på “Det hände igen”

  1. Åh, jag lider verkligen med dig! Och Charlie! Det ni går igenom verkar fruktansvärt. Det måste vara otroligt jobbigt att inte veta varför han mår som han mår och vad ni kan göra åt det. Jag hoppashoppas att allt ordnar sig och att han blir bättre snart. Massa styrkekramar!!

  2. Hemskt! Hoppas de hittar felet på Charlie och att han blir bra igen! Det värsta som finns är när djuren är sjuka, måste vara jättejobbigt att inte veta vad som är fel. Håller alla tummar. Kramar!

Lämna ett svar till Lisa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *