Att ta sig själv på för stort allvar

Jag har alltid varit väldigt seriös i det jag gör. Både när det gäller hundarna och livet i allmänhet. Men den senaste tiden har jag börjat tänka om lite, speciellt som flera vet i tävlingssammanhang. Varför ska jag ligga sömlös av nervositet på nätterna över något som jag egentligen inte har någon kontroll över? Lev i nuet! Morgondagen är en annan dag, jag kan inte dra i några trådar eller trycka på några knappar dagen innan för att jag ska lyckas. Visst kan jag självklart skapa så goda förutsättningar för mig själv som möjligt, men mer än kan man så klart inte göra.

Och vad gör det förresten om det går fel? Vad är det värsta som kan hända? Det är bara att komma tillbaka igen, göra det jag älskar och kämpa. Jag väljer att inte längre bry mig om vad andra ”tänker om mig” när det går fel. Allra oftast är det så att någon faktiskt inte ger någon större betydande eller kvarvarande tanke på ett annat ekipage det går mindre bra för. Det gör inte jag i alla fall. Jag kanske tänker(när jag själv inte är upptagen med att förbereda/hålla koll på min egen hund) något i stil med ”ojdå” eller ”det kanske inte var hundens/ägarens dag idag”, men ALDRIG ”gud vilken dålig förare, att han/hon ens funderat på att tävla med den där skithunden”. Det senare är något som ofta spökar i mitt huvud när jag är den som står på plan och det går fel.

Men varför? Vad gynnar det mig att ta allt på så enormt allvar inom tävlingar? Det smittar bara av sig på den fyrbenta vännen bredvid mig. Alla har bra och dåliga dagar. Hunden vet inte att det är en tävling som den ”måste vinna”. Den vill bara ha kul med dig. Att tävla ska vara roligt och är anledningen till att jag tränar så seriöst som jag gör. Så nu skriver jag under här på att aldrig mer bry mig om mina egna hjärnspöken som skrämmer mina tankar om vad andra tycker om oss.

Och förresten om dåliga tävlingsdagar inte fanns, så skulle jag aldrig ha flera av mina roliga minnen med mig.

Som de två värsta lydnadstävlingarna jag haft med Oskar och Charlie under 2008. Filmen nedan visar de tävlingarna där jag verkligen inte tog tävlingen på så blodigt allvar. Både jag och domaren fick oss goda skratt under momenten 😛 Enjoy!

[youtube Btv0UhuphEw]

4 svar på “Att ta sig själv på för stort allvar”

  1. Precis de här känslorna har de flesta som tävlar med sina hundar tror jag. Man vet ju att man kan och vill gärna visa upp det. Prestationskrav är bra, till en viss gräns.
    Nu är jag rätt avslappnad med Harry, men med Hilja kommer det att bli en massa personliga krav igen tror jag. Svårt med en ny hund som man vill så himla mycket med.

  2. Åh vad jag känner igen mig. Vet precis vad du talar om 🙂
    Och jag kämpar med det själv vid varje tävling. Dock av någon anledning går det bättre gällande agility. För där är vi mer avslappnade och tar det på skoj mer. ÄVEN om jag såklart hoppas på att vi kan gå en bit 🙂

    Det går inte att se filmen?

    kram kram

  3. Ja ibland har man verkligen sånna tävlingar då inget går rätt… Jag hade en sån när jag körde 3:an nu för ett tag sedan. Han hade dock blivit berörd när man jagade och då sköt intill planen så man märkte redan på FF att han hade flippade hjärnceller… Men på rutan så sprang han i världens fart och lade sig och när jag sedan gått min sträcka och skulle kalla in honom sprang han till domaren och satte sig fot *skratt*

    Jag bröt sedan och domaren hade oxå märkt att han blivit berörd. Men det var ändå skönt att han inte drog för planen eller liknande eftersom han är så skott berörd. Så jag får väl se det som en seger i sig 🙂

    Stort stort grattis till körkortet!!!!!

    Ha en underbar helg nu!

    Kram

  4. Hittade din blogg precis 🙂 Och ville bara delge att du inte är den enda som haft misslyckade tävlingar XD Men till motsats till kommentaren ovan så tar jag lydnad på mindre allvar än agility (de grenar vi tävlar i). På min första lydnadstävling så svär jag på att domaren, tävlingsledaren och ja, all de andra också hade kul för jag såg ut som en vilsen tant på planen. Sa va? till tävlingsledaren när han bad mig göra halt i fotgåendet, gjorde helt fel moment osv. Men hunden hade i alla fall kul och jag med för den delen.

Lämna ett svar till Ingrid Melin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *