Aldrig mer?

För drygt en vecka sedan fick Charlie ont i ryggen på kvällen efter att vi simmat honom och Oskar på hundsimmet. Charlie blev väldigt stel, bar huvudet lågt och ryggen i en båge, hade svårt att resa och lägga sig och ville helst bara sitta i ett hörn utan att röra sig. Gick någon hastigt förbi så skrek han rakt ut och blundade hårt med sina ögon. Jag försökte söka runt lite på internet och gissade mig fram till att det förmodligen var träningsvärk eftersom vi hade ökat på och kört ett extra tufft simpass. Oskar mådde helt perfekt. Vi ringde veterinär som också misstänkte träningsvärk och rekommenderade att vi skulle ge honom Rimadyl som vi hade kvar, och avvakta innan vi tar in honom för undersökning. Morgonen efter var smärtan som bortblåst så vi avbokade veterinärtiden.

Ett par dagar senare var jag ute med Charlie och hade ett lätt lydnadspass. På kvällen såg man tydligt att han hade ont igen, dock inte lika mycket som efter simmet. Han har aldrig tidigare varit negativt fysiskt påverkad av vår träning. Nu fick det räcka tänkte jag, så vi åkte in till veterinären nästa morgon för undersökning. Han konstaterade snabbt att vi bara får svar genom röntgen. Och svar fick vi.

Efter ca 30 minuters väntan kom veterinären in med ”den där blicken” och sa att det inte ser bra ut. Han berättade att Charlie har ”Spondylos L7S1”. Jag har ett utdrag från nätet som jag klistrar in nedan, då jag är dålig på att förklara.

Spondylos orsakas av inflamationer i på utsidan av diskarna som gör att det till slut bildas pålagringar mellan kotorna. Om det går långt kan det bildas pålagringar så stora så det läggs mellan hela kotutrymmet.

Symtomen är oftast ryggsmärtorm (vanligast i ländryggen) men även hälta och rörelsebesvär i bakdelen. Om pålagringarna trycker mot en nervutgång kan även symtom som känselbortfall, extra känsel eller andra ”konstiga” beteenden komma.

När diagnosen är ställd är det viktigt att inte hunden överbelastar de drabbade kotorna. För att undvika överbelastning bör inte hunden hoppa, springa efter bollar mm. Man bör inte heller låta den gå i trappor, leka med andra hundar eller med kamptrasor och liknande. Är man oförsiktig kan det gå så illa att spondylosen ”bryts” och då flammar muskelinflammationen upp igen, oftast tillsammans med svåra smärtor.

En bra muskulatur runt det drabbade området avlastar och stärker. Den bästa träningen för ryggen är simning. Oftast måste hunden också stå på antiinflammatorisk medicin, t ex rimadyl eller metacam, resten av livet. För att hålla ryggmuskulaturen smidig är det viktigt att hålla hunden varm och täcke rekommenderas när det är kallt ute.

Jag har i princip bara suttit och gråtit i två dagar. Det smärtar mig så fruktansvärt mycket att Charlie som är en så otroligt glad och ”studsig” hund som lyser upp när vi tränar och tävlar tillsammans förmodligen inte längre kommer att kunna göra det. Det gör mig så ont när han tittar på mig med ögonen fulla av liv och förväntan när jag ska ut och träna med de andra och han bara kan stanna hemma/sitta och titta på. Vi hade så otroligt stora och många planer tillsammans. Han skulle bli mina nya storsatsning i freestyle från labrador-sidan nu när Oskar börjar bli äldre och inte längre ser och hör som han en gång gjorde. Och Charlie ÄLSKAR det. Nej nu börjar jag gråta igen…

Jag vet att han lever och inte har någon dödlig sjukdom men en enormt stor del av vårat liv tillsammans bleknar bort. Han äger en stor del av mitt hjärta och jag ska självklart inte ”glömma bort honom” utan ska fortfarande hålla honom så aktiv som det går, men på hans ryggs villkor. Det blir inte detsamma.

Jag vet också att jag kanske låter melodramatisk, men ni som inbitna träning- och tävlingsmänniskor kanske förstår mig. Träna och tävla är det jag brinner för, min uppväxt, min flykt från verkligheten, mitt liv. Jag har byggt upp Charlie i 6 år för att bli en teknisk och stabil freestylehund och nu har vi äntligen kommit till den nivån jag alltid strävat efter. Vi blev äntligen ett riktigt team i vått och torrt, Charlie och jag. Och nu är det borta.

Veterinären gav strikta order om vila till Charlies inflammerade rygg och gav oss remiss till en ryggspecialist på Strömsholm djursjukhus som vi ska kontakta imorgon. Han sa att vi inte ska kasta in handduken utan expertrådgivning.

Kanske mitt och Charlies sista uppträdande tillsammans.

[youtube I0KKOSMmHYA]

Vår korta karriär var den bästa känslan jag någonsin har lyckats uppleva med en hund på plan…

2 svar på “Aldrig mer?”

  1. otroligt tråkigt, ledsen jag blir för eran skull. Jag hoppas verkligen att det blir bättre för honom. Min kompis hund har oxå fått något problem med l7s1, så den hunden får knappt gå lös eller leka. Utan hon har fått strikta rehaborder, och den är bara 1 år. Men vi håller tummarna, jag hoppas verkligen att det går att förbättra med hjälp av rehab!

Lämna ett svar till linaa vikken pina Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *